Vad håller ni på med? /Covid-19

Mot ena sidan har sjukvården inte dragit tillbaka uppsägningarna inom sjukvården och platsannonser lyser med sin frånvaro på Arbetsförmedlingen medan Sjukhuschefen i Region Stockholm ylar skadat – vi måste ha hjälp!

Vilken hjälp exakt är det han vill ha? Allvarligt? Jag förstår inte!

Borde inte jobbsidorna vara nedlusade med platsannonser inom sjukvården och borde inte äldreomsorgen fylla på till bristningsgränsen med timmar?

Jag förstår inte!

Sen är det en annan sak jag rullar fram och tillbaka i huvudet och det är en beteendebrist jag inte kan sätta fingret på riktigt. Människan i Svea Rike är ett riktigt sågspån ibland!

Absolut inget görs förrän massmedia och dagstidningarna trycker om missär och lidande på mittuppslaget. Innan är allt klagande hos döende, sjuka och fattiga, tecken på kverulanter och lågbegåvning, möjligtvis förvirring eller en psykisk sjukdom. När tidningarna hämtar trumpeterna (för den lyckliga gruppen som uppmärksammas av dem), då kryper politiker och chefer och ansvariga till korset och ber tusen gånger om ursäkt – vi vet att vi har gjort fel och vi skulle göra vad som helst idag för att ändra på historien, men det går ju inte. Allt vi kan göra nu är att blicka framåt!

Ett citronförvridet ansikte låter en tår blänka till i ögonvrån under kamrablixtrarna, sen är det över. Locket är på och utarmningen fortsätter!

I November 2019 var jag sjuk och sista natten innan det vände, då trodde jag att jag skulle kvävas! Jag tog min starkaste Bricanyl och tvingade ner flera puffar och sen gick jag och lade mig. Jag tänkte att jag hellre dör i sömnen än i ångesten av att inte kunna andas.

Jag dog uppenbarligen inte men när Corona kom till Sverige, då var jag övertygad om att det var det jag haft. Jag vet skillnaden nämligen, mellan en förkylning och en FÖRKYLNING. Jag fick SARS 2003 i Grekland!

När jag ringde in till sjukan i November då blev jag ombedd att avvakta med de tröstande orden “en förkylning kan kännas jättejobbig”, precis som om jag var fem år och hade fått ont i halsen för första gången.

Ingen var sjuk på riktigt förrän Covid-19 stod där på Arlanda med sina resväskor och väntade på skjuts ut i landet. Jag tror till och med att man visste exakt vilket datum viruset passerade datumzonen för innan skulle alla avskedas från sjukhusen då Sverige var till bredden fyllt med hypokondriker.

-Gå hem, ta det lugnt, allt du upplever är en skapelse av din hjärna!

Förstå ni vart jag vill komma? Jag vill inte vara konspiratorisk, jag vill dra ut de trådar sanning som knyter ihop hela bilden! Jag vill kunna gardera min framtid på det bästa sättet jag kan för att medborgare har ett eget ansvar i Sverige att se om sitt bästa.

Men det är svårt, för det finns nämligen inget problem någonstans förrän tiden är rätt att ta itu med det. Strax efter mitt insjuknande, hittade jag en knöl i bröstet. Jag ringer flera läkarstationer som svarar lojt “det bör man alltid kolla upp”. Sen inget mer. När jag fick tid för mammografi (den som alla kvinnor får) ett halvår senare, då kunde jag inte ta mig till sjukhuset och plötsligt blev det en fråga om liv och död enligt breven som följde?

Det tragiska är väl att jag skulle ha varit svårt sjuk vid den tidpunkten om knölen varit elakartad. Jag hade dött av försummelse. Det patienter som dog i November, December och Januari har ännu inte räknats in till Covid-19 sjuka och idag dör folk av ålder som räknas till Covid-19 fall, just för att de troligtvis hade viruset när de dog, ingen vet.

Vi dör för att ingen har satt sig och börjat nysta i trådarna som orsakar vårt lidande. Vad vill egentligen Björn Eriksson och vår Regering, det är den stora frågan eftersom man ännu inte har gjort något åt saken förutom klagat på att det är för många som är sjuka när man inte har sagt att det är OK än!

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/X8oALo/sjukvardpampen-ylar-som-en-alarmistisk-ledarskribent

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!