Ulf Lundells bästa tid är nu

I somras satt Ulf Lundell i sitt hörn av Skåne och läste ”Fördel adhd”, av psykiatrikern Anders Hansen. Rockpoeten fann boken mycket intressant, berättade han i sitt ”Sommar” i P1 i juni – ”särskilt som man ser tillbaka på sitt eget livs besynnerligheter”. Hyperaktiv, rastlös och impulsiv är egenskaper som ofta förknippas med adhd. Nog känns det logiskt att tänka att Lundell haft en skopa av alla tre, med en exempellöst produktiv karriär i ryggen.

Han fortsätter gasa in i 20-talet. Under det gångna året har han Sommarpratat. Han har dragit i gång, och lagt ner, bloggen. Dragit i gång, och lagt ner, Instagram. Haft pandemianpassade konstutställningar på det egna galleriet i Simrishamn. Publicerat ”Vardagar 3”, en dagboksroman på 872 sidor. I våras planerade han dessutom för en sommarturné, som han tvingades pandemiavboka. I slutet av november kom ett nytt studioalbum.

Aftonbladets USA-korrespondent och före detta rockkritiker Per Bjurman menar att ”Telegram” är det bästa Ulf Lundell gjort i musikväg på flera decennier.

– Han har under lång tid hållit en jämn och hög nivå, med sin skarpa och berörande iakttagelseförmåga. Men den här senaste plattan är verkligen ett utropstecken. Det är starka texter på ”Telegram”, men det som verkligen sticker ut är den höga musikaliska ambitionsnivån – och hur bra han sjunger. Jag vet inte om han någonsin har sjungit så här bra.

Per Bjurman protesterar lite när jag vill trycka på Ulf Lundells galopperande produktivitet, så här på andra sidan 70-strecket.

– Det blir ofta så åldersfixerat när man talar om artister och konstnärer, särskilt i Sverige. När Keith Richards får frågor om hur länge Rolling Stones ska hålla på brukar han svara att det aldrig är någon som ställer den frågan till gamla bluesmusiker i Mississippi, eftersom man bara utgår ifrån att de kommer fortsätta. Och det tror jag i hög grad gäller för en konstnär som Ulf Lundell. Det är ju det här han gör – och dessutom blir han bara bättre och bättre. Och då är det väl bara att köra på?

När Karl Ove Knausgård mottog Svenska Akademiens nordiska pris i fjol så passade han på att hylla Ulf Lundell. Den norske stjärnförfattarens första skrivförsök var ”enormt påverkade” av den svenske rockpoeten, sa Knausgård, och menade särskilt att Lundells ”starka verklighetsnärvaro” påverkat honom.

Jag frågar Per Bjurman, kan man tänka sig att publikens behov av Lundells verklighetsförankrade sätt att tolka världen har varit starkare än på länge under det senaste – rätt overkliga – året?

– Jag kan absolut känna igen mig i det. Det finns något jordnära i hans sätt att betrakta världen som blivit särskilt angeläget nu. Han är bra på att trösta, inte minst när det blåser kallt.

”Har Ulf Lundell fått en renässans?” undrade DN:s Rebecka Kärde i en personlig text i DN i somras. Svaret på den frågan är ett dånande ja, tycker SVT:s Marie Nyreröd – som det senaste året har arbetat på en två timmar lång dokumentär om Ulf Lundell, som sänds i mellandagarna.

Ulf Lundell i sin ateljé. Ur Marie Nyreröds dokumentär ”Ulf Lundell – friheten och ensamheten”.
Ulf Lundell i sin ateljé. Ur Marie Nyreröds dokumentär ”Ulf Lundell – friheten och ensamheten”. Foto: SVT

– Det har mycket med tidsandan att göra, vi har hunnit glömma Fittstimsbråket. För femton år sedan handlade ju fortfarande alla artiklar om Ulf Lundell om det. Men det beror också mycket på ”Vardagar”-sviten.

Den första delen i mammutföljetongen ”Vardagar” – Ulf Lundells dagboksanteckningar – kom 2018 och beskrevs som en ”Jack” för en ny tid. Sedan dess har det kommit två delar till, och till våren publiceras både nummer fyra och nummer fem. Böckerna har bidragit till att omforma bilden av ångvältsrockaren Lundell, säger Marie Nyreröd, Hon lyfter fram en passage i ”Vardagar 2” där han beskriver hur han, ”den skäggige gubben”, går ner på stranden i sin leopardmönstrade badrock och ingen känner igen honom, och blir lite stött över det: ”Annat var det förr.”

– Han framstår som sällsynt sårbar. Eller det här att han brottas mycket med känslor av att bli gammal, kroppens förfall.

För de som inte läst Lundells dagböcker hoppas Marie Nyreröd att hennes dokumentärfilm ska bidra till att kasta nytt ljus över generationsprofeten. Att hon är något på spåren tycker hon sig ha märkt när hon förhandsvisat ”Ulf Lundell – friheten och ensamheten”, särskilt för yngre människor, som utbrustit: ”Va!? Har Lundell varit så där glad?” Filmen innehåller många självlysande arkivklipp. Av Ulf Lundells gamla kompis Joakim Strömholm har hon fått tag i aldrig tidigare visade smalfilmer. Grusiga bilder på en 20-årig Ulf Lundell; en jovialisk pojkman med glittrande, sorgfria ögon. Mil ifrån den bredbenta Bacardipatriarken, betongskulpturtjafsaren, BMW-eskapisten.

Ulf Lundell i unga dar.
Ulf Lundell i unga dar. Foto: Joakim Strömholm

– Den där bilden av surgubben Lundell har länge stått i vägen för en ny publik. Så det tycker jag varit anledning i sig att göra filmen, som jag försökt få till i 20 år, att påminna om hur allting startade, säger Marie Nyreröd.

Under tre månader, vintern 2016, deltog kulturjournalisten Maja Åström i vad beskrivits som en bestigning av den svenska mansrockens Mount Everest: att lyssna igenom all musik som Ulf Lundell gett ut. Närmare bestämt hela skivboxen ”Hemåt genom Rift Valley”, 800 låtar samlade på 68 skivor. I den (nästan) dagliga podcasten ”Lundellbunkern” drog hon, tillsammans med kollegorna Tommie Jönsson och Johannes Klenell, för gardinerna mot yttervärlden och pratade bara Lundell. Skiva för skiva. Maja Åström lyfter också fram bokserien ”Vardagar” när jag frågar hur hon tycker att han utvecklats de senaste åren.

– Han skriver så man ömsom frustar av skratt, ömsom får hjärtknip. Korta meningar. Rakt in i själen. Målar tavlor i ens inre. Han är en jävel på att blogga också, när han väl gör det. Jag tycker han är bäst i det forumet, i vardagsbetraktelserna.

Konserten med Ulf Lundell sänds i SVT den 10 januari.
Konserten med Ulf Lundell sänds i SVT den 10 januari. Foto: Foto: Rikard Collsiöö /SVT

Likt Per Bjurman menar Maja Åström att Ulf Lundell bara blir bättre och bättre.

– Under ”Bunkern” tyckte jag han var som bäst i det han senast gjort, och det gäller fortfarande. ”Trunk” var toppen, likaså ”Tranorna kommer” och nu senast ”Telegram” där han bland annat sjunger om ”de drack sitt piss i öknarna” i ”Vandring för ingenting” – eventuellt en kommentar till de som satsar allt, sätter allt i en ranglig båt, för att ta sig över Medelhavet, skapa sig ett säkert liv.

På frågan hur han lyckas hålla sig relevant trots att han graviterat mot samma ämnen i 45 år; glödande frihetslängtan, kvinnorna, naturen, sprickorna, ljuset, svarar Maja Åström.

– Varför skulle han inte? Vi är samma stenåldersmänniskor nu som då, vi är våra relationer. Så framtiden ligger för honom som författare, konstnär och rockpoet.

I ”Vardagar 2” skrev faktiskt Lundell att han velat göra en adhd-utredning, men att det avfärdats eftersom han är för bra på att avsluta de projekt han påbörjat. En ny och oreserverad ömtålighet från den gamle muskelrockfarbrorn som också det, möjligen, säger något om sakernas tillstånd. Om landet som Lundell älskar, och alltid vill bort ifrån.

– I ”Lundellbunkern” brukade vi tala om honom som Sveriges alldeles egna totemdjur – som Ulf mår, så mår Sverige, säger Maja Åström.

Läs mer: Rebecka Kärde: Hur hamnade vi här, Ulf?

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!