Paralympicsstjärnan: ”Det har blivit många månader utan judo”

Hennes ledsagare har drabbats av covid-19, men själv har hon klarat sig. För Nicolina Pernhiem, en av världens bästa judokor inom judo för personer med synnedsättning, har pandemin inneburit stora omställningar. För det första har hon inte kunnat utöva sin sport alls.

Judo är en sport som kräver närkontakt, och varje match börjar med ett grepp som kallas kumi kata. Dessutom tränar och tävlar man inomhus.

Närkontakt. Inomhus.

Två ord som rimmar dåligt med Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Numera tvingas Nicolina träna utomhus och ägna sig åt kondition och styrketräning.

– Det har blivit många månader som man inte har kunnat träna judo. Det var några veckor i slutet på sommaren som vi kunde träna inomhus igen. Men då var det i smågrupper om fyra personer, under väldigt kontrollerade former, säger Nicolina.

Det blev en stor besvikelse för henne när restriktionerna åter hårdnade under hösten.

– Då fick man sluta träna judo en andra gång. Det var jättejobbigt. I dag är saknaden efter att få träna judo enorm, säger Nicolina.

Nicolina Pernheim tävlar i 63-kilosklassen.
Nicolina Pernheim tävlar i 63-kilosklassen. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

För Nicolina är det inte bara att gå ut och löpträna. Hon behöver ha med sig ledsagare under passet, det ställer krav på att båda är friska.

– Det blir jättemycket pusslande. För några veckor sen hade jag en ledsagare som drabbats av corona och en annan som väntade på testsvar. Jag mådde hur bra som helst men kunde ändå inte sticka ut och springa, säger Nicolina.

Så fort restriktionerna lättar kommer hon återgå till tatamimattorna och då blir det mer fokus på judo än någonsin tidigare.

Är du orolig över att du tappat något under perioden som du inte tränat judo?

– Jag är jättenervös för det. Å andra sidan har jag hållit på med judo sen jag var fyra år och såklart kommer jag tappa lite under den här perioden, men jag kommer vara tillbaka snabbt.

Det finns de som tror att vi bara tävlar vart fjärde år.

Insikten att det är lika för de flesta paraidrottare runtom i världen, även Nicolinas motståndare, är en liten tröst.

– Men, tillägger hon, restriktionerna ser olika ut beroende på vilket land utövaren kommer ifrån vilket jag tror kan påverka Paralympics nästa år. Det kommer bli väldigt ojämna resultat i Tokyo, säger hon.

Nicolina får ses som en veteran när man talar om Paralympics. Hon har nämligen deltagit i tre stycken. En bedrift som få andra svenska idrottare lyckats med, oavsett om det rör sig om OS eller Paralympics.

– Beijing 2008 var nog häftigast eftersom det var mitt första Paralympics. Det var så galet stort! Dessutom var jag bara sjutton år.

Under bronsmatchen i OS i Rio de Janeiro. Nicolina möter uzbekiskan Tursunpasjsja Nurmetova.
Under bronsmatchen i OS i Rio de Janeiro. Nicolina möter uzbekiskan Tursunpasjsja Nurmetova. Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån

Liksom alla andra paraidrottare var Nicolina redo för ett Paralympics i år och hade planerat för att vara i form i augusti. Beskedet att det flyttades fram ett år var tufft för henne och innebar en motivationssvacka.

– Till sist nådde man ett stadie då man fick acceptera läget och ladda om. Nu handlar det bara om att träna på så gott det går och sikta mot Tokyo, säger Nicolina.

Är det för mycket fokus på Paralympics från medias håll?

– Verkligen! Det finns de som tror att vi bara tävlar vart fjärde år, haha. Men det gör vi inte! Sen kan jag förstå att man väljer att lyfta Paralympics, det är ju den största tävlingen inom parasporten. Men jag tror det skulle vara bra för ungdomar med funktionsnedsättningar om det var mer parasport i media. Det skulle inspirera dem.

I vanliga fall deltar Nicolina i ungefär sex tävlingar per år. Innan pandemin bröt ut hann hon med en tävling i tyska Heidelberg i februari.

Japan är ju judons hemland och att få ta en medalj i Tokyo hade betytt mycket.

Inom idrott för synnedsatta finns det tre klasser baserat på hur allvarlig synnedsättning man har: B3, B2 och B1. Nicolina är helt blind och tävlar därför i klassen B1. Ändå tvingas hon ofta möta motståndare som tävlar i både B2 och B3 då reglerna inom Paralympics inte särskiljer dessa klasser. I praktiken innebär det att hon inte bara tävlar mot de som ser 10 procent, utan även mot dem som ser 40-50, kanske 60 procent.

– I nuläget tävlar alla synskadeklasserna ihop. Det kommer nog ske en förändring, men den blir tidigast efter Tokyo. Den stora skillnaden mellan mig och en som tillhör B2 eller B3 är att min reaktionstid är lite långsammare. Jag har också det svårare med balansen och att hinna med riktningsändringar.

Men Nicolina är van att möta seende motståndare, både under träningspass men också under tävlingar. Faktum är att det var först vid fjorton års ålder som hon tävlade mot motståndare med synnedsättning. I dag räds hon inget motstånd, vilket hennes SM-brons i judo mot seende motståndare är ett bevis på.

I Rio de Janeiro 2016 var Nicolina extremt nära att ta en medalj, men förlorade bronsmatchen mot uzbekiskan Tursunpasjsja Nurmetova. I Tokyo är målsättningen medalj. En Paralympicsmedalj är det enda hon saknar på sin meritlista.

– Japan är ju judons hemland och att få ta en medalj i Tokyo hade betytt mycket. Det kan inte bli större, säger Nicolina.

Nicolina Pernheim tillsammans med sin ledsagare och sparringpartner Mikaela Barrera Birath i samband med en välkomstceremoni i OS-byn i Rio de Janeiro.
Nicolina Pernheim tillsammans med sin ledsagare och sparringpartner Mikaela Barrera Birath i samband med en välkomstceremoni i OS-byn i Rio de Janeiro. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

För många idrottare handlar det om resultat och om att stå högst upp på podiet och få en medalj runt halsen. För Nicolina handlar det däremot om att inspirera andra blinda judokor, särskilt tjejer.

– Jag känner att jag vill hjälpa de som är yngre som har liknande förutsättningar som jag. Om vi ska bibehålla ett intresse kring parajudon måste vi satsa på barnen. Desto tidigare man börjar med en idrott ju mer nytta har man av den. Idrotten hjälper både självförtroendet och den motoriska utvecklingen och ger även mycket socialt.

Det får dock inte fastna vid prova på-aktiviteter. Man måste också stötta barnen att fortsätta. Det är där svårigheten ligger, enligt Nicolina.

Hur går det med rekryteringen till parajudon?

– Svinbra och det är för att vi aktivt jobbar med rekrytering hela tiden. Vi har ett bra gäng på gång över hela landet. Det är inte bara storstäderna, det är även i de mindre städerna. Judoklubbar finns överallt.

Det japanska ordet ”ju-do” betyder ”den följsamma vägen” och att vara följsam kan bland annat innebära att vara flexibel eller anpassningsbar. Två förmågor som Nicolina testas i varje dag, även när det inte är pandemi.

– Jag har visat att det går att nå toppen trots mina förutsättningar, säger hon.

Läs mer:

Satsar mot Tokyo i karantän: ”Det är över om jag får covid-19”

Pandemin svår för idrottare i riskgrupper

Så ska Sverige bli världsledande inom paralympisk idrott

Arrangören övertygad: Paralympics i Tokyo blir av

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!