Magnus Säll: Sun Ra påverkar fortfarande brett tjugoåtta år efter sin död

Först vandrar Sun Ra i en färggrann djungel på en annan planet med en varelse som har en spegel som ansikte. Därefter återvänder han till jorden och landar i Oakland, Kalifornien. Jazzmusikern har en huvudbonad inspirerad av det antika Egypten och träffar svarta ungdomar på ett socialt center och startar en ”Arbetsförmedling för yttre rymden”.

Han spelar också kort i öknen med en djävulsliknande figur och kidnappas dessutom av NASA. Till sist flyger han återigen ut i rymden, i vad som mest liknar en gigantisk, gul kolaböna.

Det är svårt att tänka sig en mer psykedelisk filmupplevelse än ”Space is the place” från 1974 (finns på Youtube). Samtidigt ger den också ett smakprov på pianisten, poeten och filosofen Sun Ras fascinerande universum. Det som till det yttre verkar flummigt och obegripligt har en allvarlig botten. Han hävdade själv att han kom från Saturnus och låtarna handlar ofta om stjärnor och planeter. Men visionerna om ett liv ute i rymden kan också ses som ett slags motståndsstrategi. De är ett sätt att överleva i ett rasistiskt USA, att slinka ut ur ett skruvstäd.

Herman Poole Blount, som han egentligen hette, föddes 1914 i Birmingham i den djupaste Södern. Han gick tidigt sin egen väg och kom att bli ett av den amerikanska musikhistoriens stora original. Sun Ra var tidigt ute med att experimentera med elpianon och moogsyntar. Gruppens extravaganta konserter med ljusshower, dansare och färgsprakande dräkter påverkade en hel rad av rockband. Sun Ra levde tillsammans med sina musiker i ett kollektiv och startade ett av USA:s första artistägda skivbolag. De lär ha gett ut över 150 studioalbum, en hisnande siffra.

Inte minst räknas Sun Ra som en av förfäderna till det som döpts till afrofuturism. Det kan förenklat beskrivas som att använda sig av kultur och historia från den afrikanska diasporan för att knåda fram alternativa framtider, inte sällan med hjälp av ny teknik och science fiction.

Sun Ra dog 1993 men verkar bara bli mer inflytelserik för varje år som går. Det märks hos nutida musiker som till exempel Solange, Thurston Moore, Thundercat, Moor Mother och till och med Lady Gaga. Längre tillbaka kan man hitta Sun Ras estetik hos så vitt skilda artister som protopunkarna MC5, saxofonisten Pharao Sanders och George Clintons funkband Parliament respektive Funkadelic. Jazzgruppen Idris Ackamoor & The Pyramids var på 1970-talet så starkt påverkade att de liknade en sorts andlig satellit. De återförenades för några år sedan och gav i somras ut albumet ”Shaman!” (Strut/Border).

Lyssna! Upptäck Sun Ra

Det är därför passande att Sun Ras kvarvarande femtonmannaorkester nu gett ut sitt första studioalbum på över tjugo år, liksom för att befästa hans plats på jorden. Sun Ra Arkestras ”Swirling” (Strut/Border) är en pigg uppdatering av äldre låtar i delvis nya arrangemang. De skapar en och en halv timme av drömska, prunkande klanger och intensiva, frijazziga kanonader. Ingen kan gissa att nuvarande bandledaren Marshall Allen är 96 år. Samtidigt kommer äldre album som ”A fireside chat with Lucifer” (Modern Harmonic/Border) och ”Egypt 1971” (Strut) ut på nytt. Deras fantasirika storbandsjazz låter fortfarande som om den kom från en annan värld.

Den stund då afrofuturismen fick sin hittills största stund i rampljuset är antagligen Marvel-filmen ”Black panther” från 2018. I slutet reser superhjälten T’challa med ett rymdskepp från det afrikanska fantasilandet Wakanda. Han landar på en parkeringsplats i Oakland i Kalifornien och planerar där att starta ett socialt projekt bland fattiga svarta.

Alltså inte olikt hur det gick till i ”Space is the place”. Det är en snygg blinkning till föregångaren från Saturnus.

Läs fler texter av Magnus Säll och fler kulturkommentarer

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!