Årets julvärd Lars Lerin: ”Mamma sa att jag inte skulle tacka ja”

Lars Lerin har steg för steg tagit sig in i det svenska folkets hjärtan. Först med sin konst, sedan med tv-program som ”Vänligen Lars Lerin”, ”Lerins lärlingar” och i höstas ”Lerins sommarö”. Då får man också ansvaret att hålla tittarna sällskap genom julafton i tv.

Det är ett uppdrag han på inget sätt känner sig trygg med.

– Jag har ju aldrig vågat göra något live tidigare. När man filmar kan man ju göra om och filma flera gånger.

Brukar det bli många omtagningar när du gör dina tv-program?

– Ja, det brukar det faktiskt bli. Jag är väldigt trög, förstår du, så nu gäller det att öva, berättar han på telefon från sängen hemma i Hammarö i Värmland.

Och hur övar du?

– Jag ligger här och pratar med mig själv i telefonen och funderar på vad jag ska säga. Jag spelar in och tar tid. För det ska vara ett visst antal minuter mellan programmen på julafton.

Lerin skickar inspelningarna vidare till skådespelaren Marianne Mörck, förra årets julvärd, som är en mycket kär vän trots att de nästan aldrig ses. Men de ringer varandra och skickar små filmer så gott som dagligen.

Marianne Mörck var en av de målande gästerna i ”Lerins sommarö” som sändes i november i SVT. Att de har en särskild kemi var uppenbart.

– Marianne är väldigt engagerad i det här med julfirandet och vill så gärna hjälpa till, så hon kommer med respons och kritik.

I fjolårets julvärdsintervju berättade Marianne Mörck att hennes absoluta julmatsfavorit är Janssons frestelse, en rätt som hon gärna avnjuter i sängen med sked.

Även årets julvärd har Jansson som sin favorit, men han måste göra den själv. Då blir den godast, säger han, men mamma Gerds Jansson duger också bra.

Mamma ja, det är henne Lars Lerin kommer att ha i tankarna när han tar plats i studion på julafton. Och detta trots att hon avrådde honom från att tacka ja till uppdraget.

– Hon var ganska skeptisk och sa: ”Men Lars, gör inte detta.” Hon tycker inte att man ska göra väsen av sig.

Foto: Ulrika Malm/SVT

När slutade du lyda din mamma?

Lars Lerin suckar lite innan han svarar:

– Hade jag lyssnat på henne hade jag aldrig gjort någon bok eller utställning. Hon har sagt flera gånger: ”Snälla Lars, gör inte flera böcker”, säger han och skrattar.

Att Lars Lerin står nära sin 90-åriga mamma är tydligt. Han besöker henne varje lördag i Sunnemo i Värmland, där hon bor på ett äldreboende. Att kramas är dock inte att tänka på i dessa tider.

– Men jag brukar nypa henne i fötterna och jag tror att hon tycker att det är roligt att ha lite kontakt.

Det är i första hand mamma Gerd och sönerna Rafael och Gabriel Lars Lerin kommer att vända sig till när han ska lotsa den tv-tittande delen av svenska folket på julafton.

Han vet att det är ett stort ansvar, väl medveten om att många sitter ensamma på julafton. Kanske för att de inte har någon att fira med eller inte vågar umgås med sina närmaste av coronaskäl.

Vi är många som har mist en nära anhörig i corona sedan pandemin bröt ut i mars – har du någon tröst att skänka oss?

– Jag har inte funderat speciellt på dem som har blivit ensamma på grund av döden utan mer på att många är ensamma för att de inte får ha familjen nära sig. Jag har tänkt att jag ska vara ett sällskap åt dem. De som gillar mig får väl titta, annars får de byta kanal. Jag är som jag är och kan inte göra om mig, säger han och skrattar gott.

Lars Lerin vet hur det känns att mista en nära anhörig. Hans pappa Jonny avled i somras, men inte av corona utan efter en lång tids sjukdom. Han var sängliggande i flera år och Lars Lerin säger att döden kom som en befrielse för fadern.

Trots att julvärden säger att han inte kan göra om sig säger han att kan tacka föräldrarna för den helomvändning i livet han gjorde för ganska precis 20 år sedan.

Lars Lerin hade bott i Lofoten tillsammans med den norske konstnären Yngve Henriksen i 13 år. Under den här perioden hade han missbrukat både tabletter och alkohol, ett missbruk han inte har gjort någon hemlighet av. Lerin berättar att han var tvungen att ta tag i sig själv. Annars hade han gått under, säger han allvarligt, men tillägger att det var lättare att skiljas från sprit och droger än från Yngve.

– Det var slut efter 13 år. Jag var inte van att stå på egna ben, men då hade jag som tur var mina föräldrar.

Foto: Ulrika Malm/SVT

I dag är Lars Lerin vit och vi kan nog räkna med att han kommer att framträda i en vit jacka. Det beror lite på hur varmt det är i studion.

En sak är dock säker: den som har hoppats på att se herr Lerin i kostym och slips kan glömma det.

– Nej, sånt orkar jag inte med, säger han.

Kläderna är en av de frågor julvärden brukar få i intervjuerna inför julafton, liksom frågan om favoriträtt, favoritavsnitt i Kalle Anka (”När tomten målar schackbrädet rutigt”), och vad tycker familjen (”Barnen är för små för att förstå”).

Men den allra viktigaste frågan är så klart den om ljuset som ska tändas 15.00.

Har du övat?

– Nej, men ljuset är det minsta problemet. Om jag sjabblar med det gör väl inte det någonting? Det är ju värre om jag ser rädd ut och inte vågar titta in i kameran, säger Lars Lerin och berättar om mannen han träffade när han gick genom skogen på väg hem från förskolan häromdagen.

– Det var en arbetare som höll på att gräva ett dike. Han gratulerade mig till uppdraget. Jag svarade att jag inte visste om det skulle gå så bra.

Och vad svarade han?

– ”Jo, du förstår att vi älskar dig, så då kan det inte bli fel.” Det var väldigt gulligt sagt.

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!