Agnes Lidbeck: När det stora vemodet rullar in efter julen

Vid kusten där husen nu kostar miljontals kronor, mötte jag en gammal man på promenad för många år sen. Så länge sen var det, och så gammal var han, att han lär vara död nu.

Han berättade ingen saga, men han berättade att när han var liten fick barnen i hans hus – som vetter rakt mot havet; strandtomt, de låga takens och de sneda fönstrens charm – turas om att gå till skolan på vintrarna.

Det vill säga: när marken var för frusen, eller snön för djup, för att ens försöka gå barfota. Det fanns ju bara ett par skor, och dem fick man turas om med.

När jag gick förbi hans hus sist hade någon slagit upp en glasvägg för att släppa in soluppgången. Det fick mig också att ana, liksom tiden som gått, att han inte bor kvar längre.

Många av husen längs den kusten har i sitt originalformat inte ens en öppning mot havet. Inte ens en glugg finns, att se morgonsolen stiga röd och frisk genom. Inte ett enda fönster att ställa en kikare vid för att dra in horisonten i rummet, med dess märkvärdiga övergång mellan här och där.

Vilket ju inte är så konstigt. De som byggde husen hade havet som kyrkogård och gruva och åker. Allt av ekonomiskt värde togs upp ur det, men det tog också mycket av mänskligt värde tillbaka. Som livet och tiden, någon i varje generation som förliser, tas av stormen. Även utan döden sög havet livet ur kroppen på de som bodde här. Kylan som ätit sig in i händerna efter ett pass på en fiskebåt är inte lik kylan när man går förbi de döda sjömännens hus på en promenad i mellandagarna, och ser fönstren lysa varmt och klart.

Man gräver händerna längre ner i fickorna då, eller svänger armarna raskt fram och tillbaka, kanske med någon att hålla i handen.

Varmt ljus i fönstren, fortfarande (för att de som bor där brytt sig om att välja varmtonade ledlampor i stället för den omänskliga kylan från samtidens normalvariant). Varmt ljus, för där inne brinner brasan och när man kommer hem, om en kvart, till sin egen eld, kan man sträcka händerna mot den och känna svalkan gå ur fingertopparna, om man haft för tunna vantar, eller inte behöva värma sig alls, om man klätt sig ordentligt, eller lägga händerna in under någons tröja, som får fnissa till och rysa ”nej men hu värm dig inte på mig”.

Så ombonat och varmt kan livet vara, att man kan vilja titta på natten som faller över havet genom ett fönster som immar som en snapsflaska.

Så ombonat och varmt kan livet vara, att man kan vilja titta på natten som faller över havet genom ett fönster som immar som en snapsflaska. Man kan ha ett liv med mellandagspromenad på eftermiddagen, ett liv som är så ombonat och varmt. Och så ryser man över ryggen, och tänker på vad skönt det är att det inte är förr längre.

Foto: Robin Haldert/TT

Ja, då, när livet är som allra mest brasknastrande, kan man vilja mysrysa åt tanken på något annat.

Det är då man nynnar på ”Briggen Blue Bird” av Evert Taube, eller sjunger de delar av texten man kommer ihåg för storögda ungar.

Sången handlar om Karl Stranne som blir surrad vid rodret på ett vrakdömt skepp – på julafton – och går till botten samtidigt som hans skeppskamrater blir räddade av hans fucking PAPPA, in i lä.

”Surra svensken vid rors, han kan dreja en spak”, sjunger man och darrar lite i det låga registret.

”Vadå, band de fast honom?”, frågar tioåringen, och darrar liknande på läppen som man darrat på spak.

”Ja, och glömde honom”, säger man och tystnar, effektfullt, för att suga musten ur ögonblicket, innan man storsint räddar julfriden, storsint sträcker armarna ut för en kram, en värmande kram: ”Men så gör man inte längre. Det var förr i tiden. Det är ingen fara”.

Evert Taube
Evert Taube Foto: DEX

Det är lätt då, att tänka på det verkliga eländet som ett passerat stadium för mänskligheten. Det är lätt, mycket lätt, när man nynnar på ”Briggen Blue Bird”, att tänka gud ske pris att vi inte lever på artonhundratalet längre.

Ja så är det lätt att tänka: man kan tänka att vid det här laget hade både den äldre Stranne (som sakta tar sydvästen utav) haft sin pension och den yngre (som stod halvblind av snöglopp och stänk) haft ett arbetsmiljöombud, att allt det där mest gistna och knarriga i dåtiden, tampar och sånt, och hala däck (däck alltså på en båt inte på en elhybrid) är över, över nu.

Och det stämmer. För de flesta av oss som läser tidningen i mellandagarna, är det över nu. Det är varmt, det finns choklad med salt på så man behöver inte ens äta Aladdin längre om man inte vill vara nostalgisk.

Ted Ströms ”Vintersaga” från 1984 är inte en artonhundratalsmisär och inte heller en lidandepastisch, utan skulle kunna vara en nyhetsuppläsning i sin torra återgivning av vad vintern faktiskt är.

Det är betryggande tillryggalagda generationer mellan min mormors far, som förliste och räddade sig med korg och lina från masten, ur ett vredgat hav, och mig: betryggande även om jag ställer mig längst ut på piren och låter vågstänket nudda mina skor, mitt hår, innan jag går in igen.

Ted Ström skrev låten ”Vintersaga”(1984) och Evert Taube ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” (1929).
Ted Ström skrev låten ”Vintersaga”(1984) och Evert Taube ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” (1929). Foto: Roger Tillberg/TT

Men vinterkylan är inte bortrationaliserad, inte av den specifika familjens klassresa, eller individens egna sådana. Även om vi är många som får det bättre; fått det bättre, och kan känna det rent fysiskt i händernas jämngoda temperatur, som kan känna det i hur man skrattar rakt in i motvinden från havet, pågår världen fortfarande: för andra, som ett väder man inte kan styra.

Det är inte lika mysigt att tänka på. Samtiden är inte lika mysig att tänka på. Det är inte lika förenligt med att gräva sig ner i andra lagret i den ironiska mjölkchokladsasken, att tänka på de som inte har, nu, jämfört med de som inte hade då. De som inte har i ruggig fleece, jämfört med de som inte hade i estetiskt kongruent (men blöt) vadmal.

Ted Ströms ”Vintersaga” från 1984 är inte en artonhundratalsmisär och inte heller en lidandepastisch, den är inte pralinformad i munnen, utan skulle kunna vara en nyhetsuppläsning i sin torra återgivning av vad vintern faktiskt är, bakom julkortsfasaderna.

”Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga, en överdos på Skärholmens station” bredvid de där idylliska ”insnöade gårdarna någonstans på Österlen”.

Kärlek som ”får leva mellan nattskiftet och drömmen”, kärleken som får ”gå på billigt vin”.

Hur förklarar man för barn, att vintern pågår utanför fönstret fortfarande? Hur orkar man leva med det själv?

Hur orkar man bära att fastän man själv, här inne framför skärmen, har det varmt, så är det kallt för andra, där ute, fortfarande? Att orättvisor inte upphör, för att segelskeppen går på diesel nu? Att vi kanske inte binder tonåringar vid sjunkande skepp längre, men att det för den sakens skull ingalunda är över, att vintern inte är över, ändå? Att vissa sover ute, i den. Att vissa går runt i den utan att vilja gå hem.

Det är när man tänker på det, som ”det stora vemodet rullar in. Och från havet blåser en isande, gråkall vind”.

På internet kan man med lätthet hitta swishuppgifter till organisationer av typ Frälsningsarmén, Stadsmissionen, kvinnojourer och Bris.

Bara att googla, när just det stora vemodet rullar in.

Med det önskar vi en god fortsättning.

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!