10 svenska röster som tystnat under 2020

Anita Lindblom.
Anita Lindblom. Foto: Olle Wester/EXP/TT

Anita Lindblom 1937–2020

Hon var vuxensnygg och farlig och rösten var mörk som natten. ”Sånt är livet, ja sånt är livet, så mycket falskhet bor det där.”

Att det bodde så mycket falskhet i livet kändes inte helt bra att höra för en liten tjej som hoppades på ungefär tvärtom. Det liv som Lindbloms snällare schlagerkollegor förespeglade, Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist.

Men Anita Lindblom hade en egen sorts nerv i sin sång, som inte minst efter hennes död fått ett stort erkännande. ”Sånt är livet” är ”bland de bästa svenska låtarna någonsin” enligt Joakim Thåström.

I mitten av 60-talet kom historien med boxaren Bosse Högberg och en rad skandaler som gjorde att Aftonbladet sålde all time high. Förälskelser, bråk, skönstaxeringar, skilsmässa, konkurs. Anita Lindblom hade då flyttat till Frankrike. Hon återvände hem för några filminspelningar. Se själva, hon var verkligen bra.

Och njut av henne i glittrande ålskinn, elegant sjungande: ”Cigarrettes, cigarettes. Om du är en stressad slav, ta ett bloss och koppla av.”

Maria Schottenius

Per Olov Enquist.
Per Olov Enquist. Foto: Eva Tedesjö

Per Olov Enquist 1934–2020

När P O Enquist under hösten, med sin milda ironi, läste sin egen memoarbok ”Ett annat liv” i Sveriges Radio kom både han själv och allt omkring honom till liv igen: det gröna huset, himlaharpan, höjdhoppningen och rädslan för att bli stor på sig och komma ut i spriten. Episoden när han, under en olycklig period i en vacker sjurumsvåning i Paris, driver världsdansaren Rudolf Nurejev från den position i soffan som tillhör den röda katten August är oförglömlig. P O lyckades, som en fransk tidning noterade, med allt. I synnerhet med sina misslyckanden.

Själv såg han det nog ofta tvärtom. När P O fyllde 75 fick han i present en bild av konstnären Leif Zetterling, som visade Sveriges mest beundrade författare i en träningsoverall från Hjoggböle IF med schnauzern Pelle i stramt koppel, strävande framåt med ett paraply till skydd mot allt det som kastades efter honom: pengar, priser, utmärkelser, läsarnas väldiga och ovillkorade kärlek. Vännen Anders Ehnmark satte titeln på verket: ”I hårt pinande medvind.”

Nu sitter de åter tillsammans och ser hur världen vrider sig. Jag föreställer mig att de har roligare än vi som är kvar i jämmerdalen.

Björn Wiman

Maj Sjöwall.
Maj Sjöwall. Foto: Lennart Isaksson

Maj Sjöwall 1935–2020

Det är få förunnat att förändra en hel litterär genre, men Maj Sjöwall och Per Wahlöö gjorde det med sina tio deckare om polisen Martin Beck. Den började med ”Roseanna” 1965 och avslutades med ”Terroristerna” 1975 och hade undertiteln ”Roman om ett brott”. Miljöerna var ofta vanliga svenska 60-talsmiljöer, nedgångna kvarter med småtjuvar och olyckliga, vilsna människor – långt från de polerade brott som begicks i samtida brittiska deckares överklassalonger, men även långt från den amerikanska hårdkokta traditionen. Maj Sjöwall och Per Wahlöö blev banbrytande med sin socialrealism och även med sitt sätt att berätta om polisernas ganska tråkiga vardagsarbete.

Böckerna blev framgångsrika även internationellt, och Maj Sjöwall och Per Wahlöö fick ett av världens få deckarpriser 1971, en amerikansk Edgar (efter Edgar Allan Poe). Det har gjorts otaliga filmatiseringar av böckerna (bland annat en amerikansk med Walter Matthau som inte är helt lik den svenska Martin Beck).

Per Wahlöö dog 1975, när den sista boken i serien kom ut. Maj Sjöwall ägnade sig därefter huvudsakligen åt översättning, och skrev bara enstaka romaner och noveller.

Lotta Olsson

Sven Wollter som Estragon i ”I väntan på Godot”.
Sven Wollter som Estragon i ”I väntan på Godot”. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Sven Wollter 1934–2020

Andra får diskutera Sven Wollters ideologiska snedseglingar. Som skådespelare höll han en stadig kurs, lika lätt att karikera som omöjlig att verkligen efterlikna. Jag var fjorton år när jag såg honom som Macbeth och kommer fortfarande ihåg hur blankversen förvandlades till något helt egenartat i mötet med hans hesa göteborgska: smattrande, rytmisk och oförutsägbar, nästan som hos en rappare.

Wollters folkliga genombrott kom som Gusten i ”Hemsöborna” och med tiden blev han en av våra stora film- och tv-skådespelare, inte minst i ”Raskens” och ”Änglagård”. Men det var på scen han var som allra bäst, lika hemma som åldrad luffare i Becketts ”I väntan på Godot” på Göteborgs stadsteater som i ”Kung Lear”, den pjäs som kom att utgöra hans stora avskedsföreställning på Stockholms stadsteater 2013.

Då var jag helt bombsäker på att han närsomhelst skulle ta klivet tillbaka upp på scenen igen, riktigt stora skådespelare brukar ju ta farväl åtminstone tre, fyra gånger innan de lägger karriären på hyllan. Men kanske främst därför att det är komplett omöjligt att föreställa sig svensk teater utan Sven Wollter – det är som om ett urberg bara har upphört att finnas till.

Johan Hilton

Jörn Donner.
Jörn Donner. Foto: Karin Törnblom/TT

Jörn Donner 1933–2020

När Jörn Donner flyttade till Stockholm hösten 1961, för att jobba som filmkritiker på Dagens Nyheter, lyckades han genast uppröra folk när han i ett radioinslag skällde ut sin nya hemstad. Den ”magsure och egocentriske” Jörn Donner ansågs höra hemma i Finland och borde sluta klaga.

Då var han 28, hade redan skrivit succéboken ”Rapport från Berlin” (1958), och skulle så småningom bli sinnebilden av den kedjerökande 1900-talskulturmannen. I det här fallet med ett specialintresse för Finland, Sverige och ländernas inbördes relation.

Han lämnade efter sig en oöverskådlig katalog av böcker, filmer och dokumentärer, men också en del trassliga familjerelationer: sonen Otto Gabrielsson gav i år ut den bitskt ironiska boken ”Vildhavre” (Schildts & Söderströms), som berättar om en pappa som ofta var en besvikelse för att inte säga helt frånvarande. Jörn Donner hade nog varit den första att erkänna sitt misslyckande.

Hans sista, dagboksaktiga böcker är helt illusionslösa, men med ett märkligt sug.

Philip Teir

Max von Sydow.
Max von Sydow. Foto: Alberto Pizzoli/AFP

Max von Sydow 1929–2020

Han var Lundapågen som som blev känd över hela världen. En scenens och filmens strama gentleman som tycktes kunna spela det mesta, förutom möjligen ungdom på glid.

Han förkroppsligade Ingmar Bergmans eviga teman i filmer som ”Det sjunde inseglet”, ”Ansiktet” och ”Jungfrukällan”, spelade envise Karl-Oskar i Jan Troells stora migrantepos ”Utvandrarna” och gestaltade den rörande fadern i ”Pelle Erövraren”. Utomlands var han allt från Jesus (”Mannen från Nasaret”), andeutdrivare (”Exorcisten”) och Bondskurk (”Never say never again”).

Hans makalösa, djupa röst var en av superkrafterna, utnyttjad till fulländning i Lars von Triers ”Europa”. Men hans allvarstyngda persona innehöll också en stor komeditalang, tänk Hasse och Tages ”Äppelkriget” eller Woody Allens mästerverk ”Hannah och hennes systrar”. När Max von Sydow avled twittrade aktrisen Mia Farrow så fint: ”Jag ser Max framför mig i himlen, i sin vita linnekostym, med Sven [Nykvist], Ingmar Bergman och Bibi Andersson, skrattande och älskande varandra.”

Så hoppas jag han har det.

Helena Lindblad

Anne-Marie Berglund.
Anne-Marie Berglund. Foto: Carl Nilsson

Anne-Marie Berglund 1952–2020

Den svenska litteraturen bör ha tagit beskedet om Anne-Marie Berglunds död i mars i år som en personlig förolämpning. Hennes författarskap väntar nämligen fortfarande på det stora genombrott det borde ha fått hos yngre – rimligen framför allt kvinnliga – generationer som hos Berglund kan hitta all den käftighet och det självklara platstagande som de kolleger hon brukar nämnas tillsammans med, som Birgitta Stenberg och Suzanne Brøgger, trots allt är lite för försiktiga med.

Sent mötte jag Anne-Marie Berglunds författarskap. Det var med de 33 reseminiatyrerna i ”Episoderna” från 1997. Och så följde jag henne tillbaka till debuten 1977. Hon var poet, prosaist, dramatiker, reseskildrare och en själens anarkist som stillsamt rasade mot allt det som spärrar in en människa, och kanske särskilt en kvinna.

Hennes böcker är fyllda av tågbyten och stationer. Senaste numret av tidskriften 10TAL är ett temanummer om Berglund. Ett bättre tema kan man knappast hitta i en tid som verkligen, verkligen, behöver upptäcka henne.

Jonas Thente

Kristina Lugn.
Kristina Lugn. Foto: Beatrice Lundborg

Kristina Lugn 1948–2020

”Hon hittade på sitt liv, och sin omgivnings liv, medan hon talade”, skrev Martina Montelius i Expressen häromdagen (17/12) med anledning av SVT:s dokumentär ”Lugn, bara lugn”. Hon fångade så precist det som pågick när man hörde hennes mamma Kristina Lugn berätta. Var det verkligen sant att Lugns pappa en julafton tagit fram sitt gamla tjänstevapen och avlivat familjens pudel eftersom den verkade ha ”existentiell ångest” när den stirrade in i brasan?

Ingen aning. Men just den där förmågan att liksom frikoppla sig från verkligheten tror jag var Kristina Lugns stora tillgång som poet. Det gjorde att hon kunde tänja på ordens användning, skapa oväntade kombinationer och associera fram nya betydelser. I hennes dikter och dramer fick jag hela tiden små lyckochocker över att språket kunde vara så böjligt och oväntat – så vackert, roligt och rörande. Den där lördagen i maj då dödsbudet kom stelnade svenskan och orden började sörja.

Åsa Beckman

Foto: Janerik Henriksson/TT

Margareta Hallin 1931–2020

En trettio år lång tjänstgöring som sopranstjärna i det så kallade järngänget på Kungliga Operan. I mer än sjuttio huvudroller glänste Margareta Hallin, åtrådd i utlandet för sina sammetsmjukt klockrena koloraturer med Nattens drottning och Traviata. Ändå föredrog hon hemmabasen vid Gustav Adolfs torg där hon kunde vidga sin repertoar: ”Annars hade jag fastnat i koloraturfacket.”

Regissörer och kompositörer älskade den genommusikaliska sångerskan som borrade djupt i sina karaktärer. Gestaltningar som Den blinda Poetissan i ”Aniara” och Ann Trulove i Ingmar Bergmans Stravinskyopera ”Rucklarens väg” bidrog starkt till Stockholmsoperans världsrenommé.

Efter pensionen följde ännu en trettioårig karriär: ”Jag är inte så blid och timid som man kan tro. Jag vill att det ska hända saker.” Margareta Hallin blev tonsättare – ofta av Strindbergs dramatik – och skådespelare, bland annat på Dramaten. Hennes i grunden poetiska utstrålning uteslöt inte starka kontraster och snabba kast.

En genuin och genialisk konstnär i allt hon företog sig.

Camilla Lundberg

Carl-Henning Wijkmark.
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Anders Wiklund/ TT

Carl-Henning Wijkmark 1934–2020

När Carl-Henning Wijkmark fyllde 80 hösten 2014 firade Norstedts med att återutge hans böcker i två tjocka band. Vi passade på att gratulera och plåtade honom på DN. Han var i fin form och berättade gamla minnen.

Om debutromanen ”Jägarna på Karinhall” (1972) sade Wijkmark att han ville undersöka den jovialiska ondskan, inte den banala eller demoniska. Den boken om Hermann Göring och nazismen blev hans mest kända, beundrad av flera generationer läsare och yngre författare. Även den Augustbelönade ”Stundande natten” (2007) nådde ut brett.

Ändå var han något av en svårfångad doldis som gick sin egen väg. Wijkmark kändes snarare hemma i den europeiska idédebatten, och på gatorna i Paris, München och Wien.

Det var i Tyskland och Frankrike allt började med artiklar och översättningar av Friedrich Nietzsche och Walter Benjamin. Han gillade uttrycket ”subversiv klassicism” – för kritiken och blicken bakåt i historien var livsviktig för honom. Wijkmark avskydde jolmig nationalism och stelbent byråkrati, satte alltid individens frihet och människovärdet högst.

Min tredje favorit? Parisboken ”Sista dagar” (1986).

Jan Eklund

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!